eemelieforsberg

det är till och med så att den här låten blivit sorglig i mina öron..

Igår låg jag och pratade i telefon med Hanna och det bästa jag kommit fram till kom jag fram till under den kvällen. Eller inte bästa, inte bra alls... Men en stor sanning. Jag har ingenting att se fram emot just nu, absolut ingenting! Försöker tänka på sportlovet men det kommer inte bli som jag vill, försöker tänka på sommaren men den kommer inte heller bli som jag vill. Alla andra sommar har jag alltid först spelat Ekencup, firat midsommar i sandviken och sedan Partillecup i Göteborg... I år kommer vi säkert inte ens spela partille. Jag skulle bli så jäkla överlycklig om någon sa till mig att vi har anmält ett lag till Partille, det är det enda som behövs just nu. Den värsta tanken som finns nu är att mitt lag är så gott som borta. Mitt lag som jag spelat ihop med sen jag var 6 år ungefär. Finns ju så sjukt mycket minnen och jag får tårar i ögonen så fort jag tänker på det. Jag vet att det är dags nu, men det kunde blivit en så mycket bättre avslutning på allting. Just nu känner jag för att bara lägga ner det som jag alltid tyckt vart roligast i mitt liv, handboll. Jag har inte utvecklats på ungefär tre år. Sedan jag blev utsedd till Sveriges bästa målvakt för ungefär två år sedan så har jag bara blivit sämre och det finns så sjukt många bevis på det att jag inte ens orkar tänka på dom. Först och främst, jag kände att jag var nära på att inte komma med i stadslaget för 92or, men det gjorde jag tillslut. Helgen innan vi skulle iväg till Katrineholm med stadslaget för att spela Sverigecupen så stukar jag foten och är hel kass hela Sverige cupen. Efter det var uttagningarna till Rikslägret och jag kom inte med.. Tyckte det var små tråkigt men tog inte åt mig för mycket, hade faktiskt inte förväntat mig så mycket då. Efter allt det har det bara gått sämre och sämre och jag har haft problem med att få det att "funka" mellan mina tränare och mig och shit men fan, jag har kämpat för laget. Dom senaste matcherna har jag känt att det börjat gått jävligt bra igen och så känner man sig i form och verkligen känner att nu kan jag visa hela jävla världen vad jag går för. Men igår fick jag reda på att det är någon stadslagsgrej igen för 92-93or nu och nu har jag tydligen blivit petad från stadslaget också. Fan tänkte jag och sjönk tillbaks igen, nu vet jag fan inte om jag vill mer. Jag har försökt att flytta till  Göteborg för att verkligen satsa på bara handboll och skola men blev stoppad. Nu har jag fan ingen vilja alls och vet inte hur jag ska få tillbaka den heller. Grejen är den att när jag inte kom med i Riks att dom kanske missat mig, att jag var ju faktiskt skadad och skit dålig i Katrineholm men dom kanske ser mig senare. Nu har jag typ fått sanningen skriven precis framför mig, jag är helt enkelt inte tillräckligt bra. Det finns målvakter i Stockholm, både 92 och 93 målvakter i Stockholm som är bättre än mig och det känns pinsamt faktiskt, hur töntigt det än låter. Whatever, får se hur det blir med allt nu..